1 år sedan du lämnade oss..

..hur har du det?!..jag skulle så gärna vilja få ett svar från dig,jag vill veta att du finns där någonstans,även om jag inte kan nå dig så hoppas jag verkligen att du ser mig och att du känner med mig i det som är svårt och i det som är roligt..
Jag orkar inte lika mycket som förut,det är irriterande..
Jag önskar verkligen att jag var likadan som förut,att jag kunde ha många bollar i luften och klara av det men det gör jag inte,luften går liksom ur mig på nåt sätt..

Ända sedan du försvann kan jag inte vara riktigt glad,inte glad ända in i själen,inte sådär jublande glad för jag har ju alltid den där saknaden i mig,jag önskar att jag kunde säga att det inte var så men så är det..
Inte en dag och inte en natt går utan att jag tänker på hur annorlunda allting hade varit om du bara fanns kvar här,ibland är det nästan som att du inte har funnits,för att den tanken "att du skulle kunna varit med oss" gör så ont att det inte riktigt går att föreställa sig att det är så som livet ska vara..

Ibland har jag bara en obehaglig känsla i kroppen av att allting inte står rätt till..för det mesta kommer jag på att det är saknaden efter dig som tynger mig och när jag kan fokusera på att det är den brukar jag kunna ta tag i den och gå vidare men ibland är den där känslan så vansinnigt närvarande hela tiden..
Jag längtar så mycket efter dig pappa..jag vill krama om dig,få höra din röst och ditt skratt,du är ju en del av mig,vem är jag när du inte finns..
Jag vill ju inte ha det såhär,utan dig är jag halv,jag kan inte känna mig hel när en så viktig del av min dåtid och nutid bara är minnen..

Du skulle finnas med mig hela mitt liv,du skulle vara en del av mitt liv och jag en av ditt..
Jag saknar den där känslan av att bara ha dig nära tätt intill,att inte behöva säga någonting,att veta att du vet allting om hur jag har det och att jag inte behöver förklara det för någon..
Det känns som om jag har dubbelt så mycket att bära när du inte längre finns vid min sida,jag känner mig dubbelt ansvarig för att det ska gå bra för mig och vet inte vart jag ska ta vägen om det inte gör det..
Jag vet att du inte vill höra sånt här,du vill att jag ska vara glad och tro på mig själv,jag är glad men jag måste få vara ledsen ibland också..jag hoppas att man inte kan sakna där du är för i sådana fall skulle du ju vara tvungen att sakna så många..

Ingenting blir någonsin detsamma igen,hur skulle det kunna bli det..jag försöker verkligen känna att det är värt att existera men det är så så svårt när man liksom vet att döden aldrig är långt borta..det borde kankse innebära att man inte alls var rädd för att dö eftersom man vet vilket naturligt inslag det är i livet men jag är rädd pappa,jag är så rädd för att det bara ska bli svart och att jag aldrig mer ska få träffa dig..det är tanken att jag ska få se dig igen som för mig vidare,om jag inte tror på att jag kommer att få träffa dig igen vet jag inte vad jag ska ta mig till..

Kunde jag inte få ha haft dig här, jag saknar ju dig så att det gör ont och jag älskar dig och det är därför det är så svårt att stå ut här utan dig men jag försöker..varje dag tar jag ett nytt steg,öppnar ögonen och går upp fast det hela tiden är något som trycker mig neråt..det gör jag givetvis för min egen skull för att fylla mitt liv med glädje men du ska veta att jag tänker mycket på dig när jag gör det,jag orkar för din skull också..om du bara visste hur mycket jag önskade att saker och ting var annorlunda men jag tar en dag i taget och försöker leva med det faktum att det inte är så..

Jag försöker leva med att du är för långt borta för en kram,det gör ont men det går,en liten bit i taget,en liten tung bit i taget..

Älskar Dig!

Längesen sist..

..OjOj,nu var det en evighet sen jag skrev på bloggen,trots att jag lovat att bättra mig..

Det händer ju just inget som jag tycker är värt att skriva om,så därför skippar jag skrivandet istället för att skriva ner massa onödiga rader om allt och ingenting,jag tycker själv att det är tråkigt att läsa om folks matvanor,vardagssysslor men tydligen lyckas de ju få bloggen att rulla ialf.kul för dom!

Som alla säkert redan har fått nys om så väntar jag och sambon tillökning till sommaren,en liten Juli bebis,vi hade inte tänkt säga något om det till så många men vissa kunde inte hålla tyst så nu vet alla om det så jag kan lika gärna nämna det här på bloggen men detta fick mig ju ialf.att förstå vilka som kan behålla en hemlighet och vilka som inte kan det,anade det redan innan vilket också var en av andledningarna till att jag inte sa något just till dom,de bevisade ännu en gång att de har en sådan tråkig vardag så de måste prata om andra för att få vardagen att gå,tragiskt men sant,vi är tydligen ett hett ämne i Gnarp just nu..men jaja,låt de prata!

Mer än detta har jag inte att skriva just för tillfället,återkommer kanske(förhoppningsvis)inom kort med fler rader om ditten och datten för er som kanske är intresserade!

Ha´d Bra alla där ute i vimlet!